I finländsk politik råder en märklig dubbelstandard. Man kan skära ned på de studerandes försörjning, skuldsätta unga och spara in på framtidens tjänster. Men när diskussionen handlar om pensioner blir nästan varje förslag till besparingar ett helgerån. Centernstuderande frågar därför: Varför är det ansvarsfull ekonomisk politik att unga måste ge upp en del av sin framtid, medan det anses vara ett orimligt krav att pensionärer med goda inkomster deltar i den gemensamma ansträngningen?
Det finländska pensionssystemet bygger på solidaritet mellan generationerna. De som arbetar finansierar en betydande del av dagens pensioner i förlitan på att kommande generationer ska göra detsamma när det blir deras tur. Detta samhällskontrakt är hållbart endast om rättvisan fungerar i båda riktningarna.
Av de unga förväntas allt längre arbetskarriärer, flexibilitet och beredskap att bära de växande kostnaderna i ett åldrande samhälle. Samtidigt är deras möjligheter att bygga upp en förmögenhet, köpa en egen bostad och skapa en ekonomiskt trygg framtid på många sätt mer osäkra än tidigare. De unga generationerna får bära allt större skulder, ansvar och osäkerhet, men förväntas ändå förhålla sig till allt detta med tacksamhet. Rättvisa mellan generationerna kan inte innebära att en generation har förvärvade förmåner medan en annan bara har skyldigheter.
Pensionsreformen stärker pensionssystemets finansiering, men lämnar fortfarande frågan om rättvisa mellan generationerna öppen. Det är motiverat att eftersträva bättre avkastning på pensionsmedlen, men pensionssystemets hållbarhet kan inte bygga enbart på förväntningar om avkastning på placeringsmarknaden. Vi måste också våga diskutera hur systemets kostnader och förmåner fördelas mellan generationerna.
Centernstuderande kräver att även de pensioner som betalas ut i dag ska kunna granskas som en del av reformeringen av de offentliga finanserna och pensionssystemet.
– Det ska vara möjligt att begränsa indexhöjningarna av de högsta arbetspensionerna samtidigt som köpkraften hos de lägsta pensionerna tryggas. Dessutom ska konsekvenserna för olika generationer bedömas öppet vid varje betydande pensionsreform. De ungas perspektiv måste få en verklig plats i beslutsfattandet om pensionssystemet, säger Aapeli Rytkönen, ordförande för 2026.
Det handlar inte om att ställa pensionärer mot unga. I Finland finns det många pensionärer med låga inkomster, och att trygga deras försörjning är en skyldighet för en bildningsstat. Men vi måste också erkänna att en pensionär med goda inkomster inte automatiskt har större rätt till skydd än en studerande med små inkomster eller en ung person i början av sin arbetskarriär. Pensionspolitiken får inte vara ett politiskt fredat område enbart för att pensionärerna utgör en stor och aktiv väljargrupp. Politikernas uppgift är inte att skydda de mest inflytelserika åldersgruppernas förmåner till varje pris, utan att bygga ett rättvist samhälle också för dem som ännu inte sitter vid beslutsbordet.
– Centernstuderande påminner om att solidaritet mellan generationerna inte är en ensidig skyldighet. Vi unga är beredda att ta vårt ansvar för välfärdsstatens framtid, men vi accepterar inte att ansvaret innebär att vi ständigt måste ge upp våra egna möjligheter, säger den nyvalda ordföranden för 2027 Josefina Tuomala.
Ett samhällskontrakt där en generation får löftena och en annan får räkningen är inte ett rättvist kontrakt. Det är diktat. Finlands framtid kan inte byggas på förmåner från det förflutna. Det är dags för en pensionspolitik som också håller när framtida generationer granskar den.